Som med så många andra framsteg så började att allt med något litet och beskedligt. Något som framstod i alla fall framstod som litet och beskedligt.

Ilskan över en trasig damask mitt i ett snöoväder fick långtgående följder. Snarare än att utföra en tillfällig lagning, satte sig klättringsprofilen Peter Askulv ner för att analysera den trasiga damasken och dess tillkortakommanden. Han ville förstå hur han kunde förhindra att samma problem uppstod igen. Det som var alltför uppenbart var att damasken var en ganska trist blandning av kontorsdesign, avsaknad av insikt om verkliga förhållanden på fjället och enkla materialval. Damasken var helt enkelt inte alls lämpad för Peters användningsområden. Följdfrågan blev hur en idealisk damask borde se ut.

En ny damask tog sakta men säkert skepnad. Genom att samtala och utbyta erfarenheter med andra klättrare, grottkrypare och utelivsfolk i sin omgivning kunde Peter bygga på samlad kunskap när han skapade sin nya damask. En damask som var utformad för att klara av fjällens berggrund som envetet nötte ner alla material som kom i kontakt med den. Utformad för vindpiskad snö som trängde in i varje hålrum där den frös till is. Damasken var inte fulländad men det var en mycket lovande början, och vida överlägsen allt Peter och hans vänkrets haft tillgång till tidigare.